Röster om Bosse. 2

K minns Bosse mycket väl, de var med i samma FNL-grupp i slutet av 60-talet och bodde nära varandra. Hon har genom åren funderat mycket på vad som kan ha hänt honom. Bland kompisarna trodde de flesta att han tagit livet av sig när han försvann.
Det man först tänker på var att han var en mycket udda person. ”Det är något med Bosse” brukade man säga i kamratgruppen. Han deltog i FNL-gruppens arbete, var inte blyg eller tystlåten utan pratade gärna på mötena. Däremot var han helt osocial. Han verkade helt enkelt inte intresserad av att umgås. Efter mötena gick han direkt hem, han deltog aldrig på festerna de hade, mm. Någon flickvän sågs han aldrig med, något de andra ibland undrade över. K hade ingen känsla av att han var homosexuell. Han gick alltid i samma kläder, bl.a. en gammal täckjacka som hängde med år efter år.
K har inte varit hemma hos honom men de stod ofta utanför hans port och pratade efter mötena. Han kunde bl.a. klaga på jobbet, på dåliga arbetsförhållanden. Att bägge hans föräldrar var borta hade han berättat. Några andra fritidsintressen än Albanien och politik kände hon inte till.
Efteråt har hon undrat om han inte hade Asperger, hon har själv jobbat en del med sådana barn. När jag sa att jag inte uppfattade honom som så udda som hon beskrivit sa hon att man kanske måste träffat honom lite mer regelbundet för att se det.

2 feb 2016