Virginia Woolf

Till den bok jag nu håller på med behövde jag läsa Mot fyren av Virginia Woolf. En märklig läsupplevelse får man säga. Hade jag inte vetat att det är en modern klassiker vet jag inte om jag orkat läsa mer än sådär fem sidor. Men det var nog värt besväret ändå. Det är det alltid med böcker som ger en något att fundera på efteråt.

Det första jag tänker på är formen. Hennes sätt att skriva liknar ingen annans. Ibland är hon en tankeläsare som går ut och in i personernas huvuden som det behagar henne. Ibland är hon målaren, som är helt upptagen av naturskildringar och som bara omnämner dramatiska händelser i en parentes.

Men vad handlar boken om egentligen? En självupptagen man som ständigt behöver bekräftelse från män, kvinnor och barn omkring honom? Eller en stark kvinna som gärna låter honom tro att han är viktig? Och vilken roll spelar den tredje kvinnan, konstnären som verkar bryta mot alla könsnormer?

Själva konceptet, en självupptagen man, en kvinna som som ser som sin uppgift att få honom att tro att han är viktig, och en ö i havet med en fyr, fick mig att tänka på en annan bok: Pappan och havet, av Tove Jansson. Så nu har jag börjat läsa den också.

För det var en egenhet hos mrs Ramsay att hon alltid ömkade männen som om de saknade någonting – men aldrig kvinnorna, som om de tvärtom ägde någonting. Meningen är tagen ur Mot fyren men kunde lika gärna stått hos Jansson.

Någon annan som har läst Mot fyren och har synpunkter?

19 Jun 2017