Dom har snott min idé!

Tanken med den bok jag skriver på nu är att spegla en samhällsutveckling genom några enskilda livsöden. Fyrtiotalisterna – folkhemmets barn, födda efter kriget, präglade av upprorens tid i slutet av sextiotalet. Hur upplevde de (vi!) den tid av politiska förändringar och teknisk utveckling som kom?

Nu har jag på kort tid läst två romaner som behandlar samma tema, tillika skrivna av två av mina absoluta favoritförfattare. Kjell Westö: Den svavelgula himlen, och Kjell Johansson:Familjen.

Westös bok utspelar sig visserligen i Helsingfors men det är lätt att känna igen sig i karaktärernas vilsenhet inför den nya tiden. Johanssons bok börjar på en ruffig bakgård i arbetarstadsdelen Södermalm och slutar när samma hus sålts ut som exklusiva bostadsrätter. En skillnad mellan böckerna är att Westö följer en överklassfamilj medan Johansson utgår från en arbetarfamilj, kommunister av den gamla Sovjetstammen. En likhet är att bägge böckernas manliga karaktärer har ett minst sagt problematiskt förhållande till en kvinna. Ett tecken i tiden?

Bäst? Det är Kjell Westö den här gången.

De här två giganterna har alltså snott min idé. Vänta bara, tills världen får läsa historien om Rita och Pierre. Där finns både överklass och arbetarklass, både Sverige och Finland och knepiga relationer till både kvinnor och män så det räcker och blir över.

 

Läs mer i Ritas blogg

9 aug 2018