Röster om Bosse.

Ullmar Qvick var en av dem som kände Bosse Jansson bäst och som engagerat sig i hans försvinnande. I likhet med Bosse kunde Ullmar albanska och de var bägge aktiva i Svensk-albanska föreningen. "Bosse är mitt livs största mysterium", säger Ullmar. Detta är hans berättelse:
Man kan säga att Bosse var en person som syntes fysiskt men inte märktes så mycket. En kontrast fanns där mellan hans storvuxna yttre, det intensivt röda håret och hans tillbakadragna sätt. Han var udda, en särpräglad person, svår att få grepp om. Hans blick kunde verka något stel, men någon direkt drömmare var han inte. Hans tänkande var nog inriktat mest på det praktiska. Han småpratade sällan, i regel höll han sig till sakliga yttranden. Han hade en oförmåga till den sorts samtal som skänker intimitet. Som någon en gång sa: Ibland uppstår en total tystnad när man sitter med Bosse.
Hans blyghet var uppenbar - hans intensiva rodnad då den dövstumme mannen kramade om honom har jag i livligt minne. Sen fäste jag mig vid att han efter besöket hemma hon mig i Sörmland skickade vykort adresserade till både min fru och mig. Detta vittnar om gott socialt omdöme, tycker jag.
Bristande social kompetens? Ja, kanske, men jag upplevde ingen handfallenhet, och jag minns med vilken säkerhet han rörde sig på gatorna i Durrës och Tirana. Det var med en brevbärares snabbhet han rörde sig.
Om han blivit mobbad i skolan är svårt att yttra sig om. Jag tror att han hade en förmåga att kontra påhopp, det fanns något hos honom som höll de flesta tillbaka. En hänsynslös mobbare kunde kanske haft en chans, jag vet inte, men Bosse ingav snarast respekt. Nu såg jag aldrig situationer då han blev provocerad och hur han klarade det. Men det har andra vittnat om, han hade en säkerhet där.

Att han nästan fanatiskt intresserade sig för det albanska stod klart. Vad hans passion bottnade i är svårt att säga. Han hade ju intresse för udda språk och kulturer, hade tänkt studera provencalska men albanska tog tydligen över. Ett aspergerskt inslag av kalenderbitarmani, otroligt minne för detaljer, geografiska namn, men ingen fanatism av överspända slaget. 

Aspergers syndrom som föreslagits ligger nära till hands att tänka sig, ja.

Vad tror du hände?

Att Bosse begick självmord tycker jag verkar osannolikt, likaså olycka. Fanns det någon is kvar att gå ner sig i? Eller trillade han ner i ett bottenlöst gruvhål under en skogsvandring? Jag tror att han blev dödad och att det hade med Albanien att göra. Det rådde en extremt paranoid situation i landet vid den här tiden. Det gjordes utrensningar och det ryktades om att Enver Hoxha var sjuk. Bosse, med sina språkkunskaper, hade många kontakter. Han behövde inte ha varit agent men kanske kom hans namn att nämnas i samband med någon gruppering. Några torpeder från säkerhetstjänsten Sigurimi skickas hem till honom för ett litet förhör.
Jag vet förstås inget mer än någon annan men så kan det ha gått till.

 

3 feb 2016