Genomskådade Bosse Jansson Albanien?

För att förstå den fascination många kände för det lilla landet, inklämt mellan Grekland och dåvarande Jugoslavien, måste vi gå tillbaks till den politiska situationen vid den här tiden. Europa var delat och det ”socialistiska blocket” var i själva verket Sovjets lydstater. 1968 hade Sovjet invaderat Tjeckoslovakien, som försökt gå sin egen väg. I Grekland, styrde en fascistjunta, uppbackad av USA. Samtidigt pågick Vietnamkriget. Det lilla utsatta Albanien ville vara kommunistiskt men stå fritt från supermakterna. ”Det är ett land vars folk utmanat mäktiga motståndare för att få bevara sin nationella självständighet” som det uttrycks i en tidskrift. 

Albanien var det första land inom kommunistblocket som öppet tog strid med Sovjet, det gjorde man redan 1960, innan sprickan mellan Kina och Sovjet blivit officiell. Även Jugoslavien gick sin egen väg men albanerna litade inte heller på dem. De trodde att Jugoslavien egentligen ville inkorporera deras land i sitt. Det som gjorde att europeiska marxist-leninister tog Albanien till sig var att de lierat sig med Kina och att de framhöll Mao som en stor ledare. De hyllade också Stalin vilket väl tilltalade en del.

 Stalinstaty från Albanien
Bosse Jansson blev tidigt politiskt aktiv. Redan 1966 gick han med i vietnamdemonstrationer. Då var han bara sjutton år och FNL-rörelsen i Sverige låg ännu i sin linda. Via FNL-rörelsen kom han sedan med i KFML, sedermera Sveriges Kommunistiska Parti, SKP. Förmodligen härrörde intresset för Albanien lika mycket från politiken som från intresset för udda språk som Ullmar Qvick vittnat om. Bosse var med och grundade Svensk-albanska föreningen som spred information om Albanien och arrangerade resor dit.

Landet var fattigt men man kämpade på och jag tror nog att folket, åtminstone under de första decennierna, slöt upp bakom sin regim. Man behövde inte vara kommunist för att uppfatta en positiv sida av landet. På en blogg skriver Per Nilsson från en resa 1987:
”Albanerna är prydligt klädda, jag såg inga trashankar... För den som anpassar sig till de snäva ramar som regimen bestämmer, är livet här måhända uthärdligt. Albanen får arbeta hårt och lever enkelt men ingen behöver svälta, all medicinsk vård är kostnadsfri och kvinnan är i stort sett jämställd med mannen. Det ska jämföras med situationen i landet efter andra världskriget då kvinnan ofta inte ansågs mer värd än husdjuren och landet var Europas minst utvecklade (vilket det väl fortfarande är). Men för den som också vill vara fri i anden – och vem vill inte det? – är det nog värre. All kultur ska främja partiets mål. Västerländsk rockmusik är inte tillåten (albanska orkestrar kan dock spela Beatleslåtar och man komponerar egen popmusik) och det är många böcker som albanen förvägras läsa. Ändå finns här en omfattande kulturell aktivitet, till exempel flera professionella teatergrupper och många amatörteatergrupper. Den gamla nationella kulturen, till exempel de gamla herdestammarnas musik, bevaras.”


Samtidigt vet vi idag att Albanien, under Enver Hoxha, var en diktatur där det var rent farligt att ha oppositionella åsikter. Av det såg man förstås inget under föreningens studieresor men jag tror att Bosse, med sina kunskaper i språket kom att få inblick. I en resehandbok, utgiven av föreningen 1976 har han skrivit ett kapitel om det albanska språket. Boken i sig är en hyllning till den albanska kommunismen och de styrande, men Bosses avsnitt sticker ut. Det är det enda som inte på något sätt hyllar, eller ens nämner, de dåvarande härskarna. 


Detta var förmodligen det sista Bosse Jansson skrev om Albanien. När boken kom ut 1976 var han borta, spårlöst försvunnen.

 

9 feb 2016